Jag är en sådan person som tänker rätt mycket på livet, på hur personer beter sig, varför de beter sig som de gör, hur man pratar med varandra, varför man säger som man säger och hur personer reagerar på vad andra säger. Jag är ockå en sådan person som vill att alla ska va glad och må bra, vilket såklart är en bra egenskap, men som också kan ta kål på en, vilket den gjort några gånger. Senast för några dagar sen om jag ska vara ärlig. Något jag har lärt mig är i alla fall är att man inte kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, det kommer bara sluta i att du tömmer din egen energi och blir trött, ledsen och besviken. Såklart ska man peppa och finnas där, men om du vill mer än personen du vill hjälpa så kommer det ändå inte gå. Låt personen istället få ta sin tid att inse hur det är, ta sin tid att bli redo att ta tag i situationen och komma till dig. Då är det bara tuta och köra, hjälpa på alla sätt och lösa hens problem tillsammans. Det är i alla fall hur jag tänkt göra hädanefter!

 

Så till dagens egentliga fundering och tanke.. Det här med kroppen, idial, komplimanger och komentarer. Alla har vi komplex för något, kan vara en sned näsa, dålig hy, högt hårfäste eller troligast den vanligaste, att man är "tjock" någonstans. Jag tror ju att folk i ens omgivning ofta vet om vad man har komplex för, och gör dom inte det så tänker jag att de kan va rätt "obvious" när det gäller vissa saker. Dom flesta som har dålig hy mår ju dåligt över den, dom flesta som är överviktiga mår dålig över det osv. Därför förstår jag inte riktigt varför vi envisas med att kommentera just sånna saker hos varandra, "oj vilken sned näsa du har" "vilka prickar du har på ryggen" "vilken mjuk mage du har, som deg". Alltså vad tjänar sådana kommentarer till? Ingenting så klart! 

Jag tror att det oftast inte är meningen att vara taskig när man lägger en sådan kommenatar, man tänker inte på att det kan misstolkas eller såra någon. Det kan ju till och med vara så att en liten kommentar kan sätta sig i huvudet på den som får den, och göra att den börjar må dåligt eller tänka på saker som den inte tänkt på förut "vad är de för fel på min näsa, ja den kanske är sned, borde jag operera den" "oj lägger andra märke till min finniga rygg, bäst att börja ha tröjor som täcker då" "jaha är magen mjuk och dallrig, kanske bäst att börja banta då". 

 

En till fråga ploppar upp när jag tänker på det här, varför kommenterar vi hur andra ser ut över huvud taget? Det spelar ju egentligen inte alls någon roll! Så jag vill uppmana er till att sluta fokusera på folks kroppar, och det gäller även komplimanger hur konstigt det än låter. Självklar blir man glad när någon säger att man är fin, men att få en komplimang för att man är klok, modig eller en bra kompis klår ju det alla dagar i veckan. Det är dessutom sånna komplimanger vi är så sjukt dåliga på ge eftersom att samhället är så folkuserat på utseende. Tänker också att det kan vara "farligt" att ge komplimanger för utseende, om det är det enda man gör. Tex om man har en kompis som är överviktig och kämpar med sin vilkt, hen har lykats gå ner några kilo och man säger "gud så duktig du är som tränar och sliter så". Det är ju självklart sant och visst är det bra att uppmuntra och säga det, så länge det inte är det enda man ger komplimanger för. Tänker att det i sånna fall kan falla över till tankar som "jag måste träna ännu mer, gå ner ännu mer så att folk säger att jag är fin och duktig". Att komplimangerna och strävan efter bekräftelse gör att träning och mat det går överstyr.

 

Så vad vill jag kommit fram till? Jo! Försök att fokusera mindre på utseende och mer på egenskaper, både hos dig själv och andra. Det spelar ingen roll om du har sned näsa så länge du är en någorlunda vettig och snäll person. På så sätt hjälper vi också varandra att öka vår självkänsla istället för att sänka den. Och snälla, ge komplimanger till varandra istället för att kommentera negativa saker. 

 

Tack å Hej!

Jag skulle vilja vara en sådan person som skriver. Som tar sig tiden att samla tankarna, sätta sig ner och skriva vad man känner, tycker och tänker om vissa saker. Jag trodde att min blogg skulle bestå av sådana inlägg, genomtänkta djupa och som kanske skulle kunna hjälpa folk. Men har inte skrivit ett givande inlägg sen bloggen startades. Jag tar mig helt enkelt inte tiden. Jag är alltid på väg någonstans, och är jag inte det så fastnar jag framför tv, mobil och mat medan jag blir tröttare och tröttare och känner mig mer och mer stressad och ensam. Senaste dagarna efter samtal med mina kompisar har jag verkligen kommit underfund med hur mycket all social media stressar mig och faktiskt får mig att må dåligt. När gamla klasskompisar skriver på facebook att de har sagt upp jobbet, lägenheten och flyttar till Australien för att leva livet, eller när delar ur gänget är på summerburst och lägger upp massa bilder därifrån på instagram. Och alla som blir gravid hela tiden. Det är ultraljudsbilder och bebisbilder överallt, och jag blir stressad och illa till mods. Känner mig som världens tråkigaste för att jag inte lämnar stan och ”lever livet”, eller hakar på till Göteborg istället för att vara hemma och jobba. Men vad är egentligen fel med det? Jag kanske trivs hemma och inte tycker om housemusik så varför ska jag då bli stressad och illa till mods?

 

Sen tänker jag på alla tonåringar som är i en så känslig ålder redan. Om jag blir stressad och känner att jag har ett värdelöst liv, hur illa kan då inte de må över all den här konstanta uppkopplingen och tillgången till allt? Att det hela tiden är en tävling om vem som får mest ”likes” eller vem som gör häftigast grejer eller reser mest.

 

Efter att min pojkvän varit utan sin kära iphone några dagar har jag märkt hur himla mycket mobilerna förstör för det sociala umgänget, och vår relation. Om vi två har varsin iphone så pratar vi knappt med varandra. Vi sitter tysta framför varsin telefon och kollar facebook och instagram. Men nu när han var utan så la jag undan min och vi pratade istället och verkligen umgicks vilket är så himla härligt, det är ju precis så det ska vara.

 

Med mina kompisar är det precis samma sak, vi ska träffas för filmkväll eller fest, men det slutar med att alla sitter tyst framför varsin mobil för att kolla instagram. Och vad ger det? Det kan man ju göra när man sitter hemma själv istället. Att man inte bara kan umgås, sitta och prata utan att den man pratar med pillar i telefon istället för att lyssna, eller spela spel utan att måsta vänta på att någon ska svara på ett sms eller kommentar innan den kan lägga sitt kort eller kasta tärningen.

 

Jag tycker det är så himla tragiskt att det blivit såhär. Just därför kommer det ta tid innan mina barn får någon smartphone. Och jag ska införa mobilförbud när jag bjuder över folk. Har jag bjudit över folk så är det ju för att umgås, inte för att sitta bredvid varandra och umgås med våra telefoner. Jag har tagit bort facebookappen och alla länkar till bloggar jag läst. Ska även försöka lägga bort telefonen och inte slå på tvn så fort jag har tid över, utan istället göra något som verkligen får mig att slappna av.

 

Det tycker jag att du också ska göra. Försök bli av med beroendet av att alltid vara uppkopplad, och vanan att kolla instagram var 10e minut. Du kommer bli en lugnare, trevligare och piggare person. Dessutom kanske du börjar om att rita, skriva eller något annat du tidigare gjorde när du fick tid över.

Jag har en tavla hemma med mitt favoritcitat "happiness is not a destination, it is a way of life", och det är så himla sant!
Jag har vänner som konstant snackar träning, mat, sin kropp, om att vara snyggast på festen och allt sånt där. Det är alltid en strävan efter den perfekta kroppen, den perfekta festen eller den godaste maten. Om känslan av att man aldrig riktigt duger. Jag har själv varit där, med tankar som "jag är för blyg, vågar inte prata med någon" "jag är tjock" "jag är ensam" "måste få högsta betyg" "ingen vill ha mig".

Grejen är den att man faktiskt inte blir lycklig av att tappa dom där kilona, träffa pojken eller få högsta betygen, jag har provat. Allt handlar om att faktiskt trivas med sitt liv och framför allt sig själv. Inse att man duger, man kan inte vara bäst på allt jämt. Jag kanske inte har en pojkvän, men jag har superfina vänner. Eller så fick jag inte alla rätt på proven, men jag tröstade en ledsen vän idag, jag är alltså en bra vän. Det handlar om att se och uppskatta det fina i livet, istället för att jämt sträva efter något bättre, för något bättre finns det alltid, och jakten kommer aldrig sluta. Så bestäm dig, bestäm dig för att älska livet, älska digsjälv och börja tänka på allt du faktiskt har istället för vad du inte har, då blir man lycklig.

Och hur du kan göra? jag skrev "brabok" varje kväll, plus att jag åkte iväg och jobbade en vintersäsong vilket fick mig att växa enormt och faktiskt förstå att jag kan och jag vågar!

I braboken skriver du tre bra saker du gjort idag, tre saker du är glad över och tre saker du längtar efter.
EX.
Bra idag:
hjälpte sven med läxan - omtänksam
vilade min slitna kropp istället för att träna - hälsosam
kom i tid till jobbet - ordningsam

glad över:
att vi åt min favoritmat till middag
att jag har någonstans att bo
att vintern är här

längtar efter:
sovmorgon
helgens fest
slappa i soffan och se film hela dagen

Jag hoppas att din självkänsla kan växa med hjälpa av det här, precis som min gjorde! För ett och ett halvt år sen skulle jag aldrig ha suttit på bussen och börja tänka på allt fint jag har i mitt liv som jag gör nu. Då satt jag och grävde ner mig i negativa tankar istället, vilket är väldigt jobbigt och bara tar på krafterna. Tänk istället positivt och du kommer märka skillnad, för allt kan kännas lättare bara du vill och kämpar för det.